Söndagsångest

Om man är flitig på att läsa träningsbloggar så märker man ganska så snart att majoriteten av alla som bloggar skriver om det positiva i och hur härligt det är att träna och leva. Självklart är det det många läsare vill ha - positiv inspiration. Samtidigt känns det ju inte helt sanningsenligt att personen som bloggar går på små rosa moln varenda dag, eller? Jag har en otroligt positivt inställning till det mesta och blir lätt exalterad över sånt som får mig att må bra, mina intressen och människorna jag omger mig av. Jag hoppas att det syns i min blogg och att det är därför du sitter och läser den just nu. Men jag mår inte heller bra varje dag, precis som du.

Så här kommer några rader om söndagsångest som slutade i söndagsglädje. Yes, jag är en mood-swinger. Om du bara vill läsa om det positiva i mitt liv, hoppa till slutet. Nu blir det lite personligt.  

Min pappa dog för ganska exakt 5 år sedan, det skede plötsligt och oväntat. Han var ung, 37 år, och omkom i en motorcykelolycka i USA, där han bodde. I morse tittade jag på en film som min underbara farmor satt ihop med bilder på honom och mig. Trodde väl inte att jag skulle bli så påverkad men jag blev helt rubbad, jätteledsen och hade en riktigt, riktigt tyngsta dag med mycket tankar. Började tänka på döden. Hade ingen träningsmotivation direkt.

Adam försökte muntra upp mig, vi gick på stan och käkade en god brunch och jag började må lite bättre! Vilken man jag fått tag i alltså, han står ut med det mesta och lyckas oftast vända mitt humör till det bättre. Införskaffade en jacka och halsduk - nu slipper jag åtminstone frysa.

Eftermiddagen kom krypande och jag kände verkligen inte för att hålla mitt yogapass. Men det var för sent att leta vikarie så det var bara att hasa sig till gymmet. På plats träffar jag några riktigt goa donnor; Nonne och Sophia. Jag blev inspirerad till att springa på löpband, något som jag i hemlighet ÄLSKAR.... 7 svettiga km blev det, började med ett lugnt 5-tempo och ökade allt eftersom. Landade på 32.14 min (4.6 min/km). När jag springer på löpband blir jag ofta otroligt känslosam och idag var inget undantag. Men efteråt kände jag mig som en ny människa! Yogapasset gick riktigt, riktigt bra det också. Fullsatt klass, duktiga deltagare och skön känsla rakt igenom. Och ås hade jag mitt favorittema; huvud- och handstående.

Euphorisk nästan, efter träningen. Gösses vad lite rörelse kan göra?! Kom hem och då visade det sig att Adam var på vårt hemmagym. Jag gick ditt och smällde till med Marklyft: 100 kg 5*5 och hängde lite upp och ner. Adam och Simon brottades bland maskinerna, en helt normal kväll alltså.

Nu sitter jag i soffan och har precis avnjutit en god grötmiddag och en pinsam mängd mackor. Är tacksam för det jag har i livet. Ser fram emot en ny vecka, nya möjligheter, nya möten och mer träningsinducerade endorfiner :) Lite glädje i bilder!