söndag 12 augusti 2012

10 km löpning. Utan löparskor.

Idag var det dags att testa att springa en längre runda i mina VFF, 10 km i Skatås blev det.

Jag ska tillsammans med ett gäng på kbc springa ett 11 km terränglopp (salomon trail tour) den 1 september i VFF så det är verkligen på tiden att jag testar en längre distans. Har under 2.5 års tid successivt ökat upp fot- och vadstyrkan i och med att jag köpte mina första VFF men har aldrig vågat mig på en distans längre än 5 km. Jag upplever att det är enklare att springa i VFF då jag aldrig får ont i benhinnor eller knän som jag fick ofta när jag springer i vanliga skor. Däremot går det lite långsammare och jag får en träningsvärk från helvete i vaderna efteråt. Jag har även fått en hypetrofi av vadmuskeln, men det har jag ingenting emot då jag också fått större lår och stuss det senaste året (squats och tunga marklyft!).

Här kommer en kort resumé om mina tankar genom passet. Ber om ursäkt i förväg över att det är lite ostrukturerat och flummigt, men det är så mina tankar är!
  • Km 0-2
För mig är träningen som jobbigast precis när passet börjar. Min inre monolog är så destruktiv de första 5-15 minuterna av passet att jag alltid blir förvånad över att jag utför hela passet. Så den första km kändes som förväntat som piss. Hade ätit en fantastisk brunch (jag har för övrigt döpt om det vi åt till DUNCH, en mash up mellan lunch och middag) på incontro innan och jag kunde bokstavlig känna hur våfflorna med chokladsåsen skvalpade runt i magen... Det här kommer inte att gå!
  • Km 2-3
Här började jag känna ett lugn. Vad fint det är i Skatås och vad härligt det är att träna bland andra människor. Steady state, andningen kändes lätt och behaglig likaså löpsteget. Det här kommer gå jättebra!
  • Km 3-4
Jag springer förbi några motionärer och får plötsligt dåligt samvete. Jag vet hur jag känner mig när någon springer förbi mig när jag kippar efter andan, hoppas jag inte hade en negativ inverkan på dem. Jag hinner knappt tänka den tanken innan jag spanar in en löpare framför mig. Riktigt bra tempo höll han, jag kommer under inga omständigheter kunna springa om hon, det känner jag . Men jag hakar på bakom honom och låter honom driva mig framåt. Funderar över om jag kommer att tacka honom efter att vi sprungit klart milen, för jag känner redan att det går både lättare och snabbare!

  • Km 4-5
HELVETE. Nu mår jag illa. Vaderna har börjat svida. Jag har inte ens gjort hälften. Den här km gick långsammast.... Vad många som lär tro att jag tycker träning är lätt hinner jag tänka. De skulle höra hur jag tänker när jag tränar... Och där föddes idén till detta blogginlägg.

  • Km 5-6
Mamma ringer, jag svarar för att försäkra mig att allt är bra och hon hälsar att hon bara ville säga hej. Efter samtalet får jag plötsligt ny energi. Jag börjar tänka på hur bra vår relation är just nu, den har väl egentligen aldrig varit dålig, men på senare tid har vi verkligen lärt känna varandra på djupet och trivs i varandras sällskap. Den här km går lätt. Kraften i positiva tankar!!! Plötsligt märker jag att min kanin är borta. Undrar om han sprungit ifrån mig eller bytt runda. Kanske tyckte han det var jobbigt att ha en flåsande tjej bakom sig??
  • Km 6-7
Kuperad terräng, både upp och nedförsbackar som suger musten ur mig. Men trots pulstoppar går även denna km snabbt. Jag funderar vidare på idén om att skriva ett blogginlägg om löppasset. Hinner tänka många tankar. Hur vi alla är olika och att det är fullkomligt meningslöst att konstant jämföra sig med andra för att ta reda på vem man själv är. Hur vi upplever smärta, mjölksyra, trötthet och illamående exempelvis.  Känner hur terapeutiskt löpning är, bra för min självinsikt. Eller är det helgens yogautbildning som gjort mig egocentrisk? Hur som helst gillar jag känslan av att vara ärlig mot mig själv och min förmåga.

  • Km 7-8
Gösses. Nu är det inte mycket kvar! Vad snabbt det har gått. Vad ont det börjar göra i mina vader. Njuter av att det sker lite förändringar i omgivningen, en brygga som ska korsas, en sjö som ska passeras. Ser en hund, vilket alltid får mig att le :)

  • Km 8-9
Upplever en dipp i energin. Om förra km kändes som en halv kändes den här som 2. Försöker tänka på hur allt jag gör nu kommer löna sig i längden. Det är nu jag blir starkare och snabbare. Jag VILL det här. 

  • Km 9-10
Sista km går som på räls! Ökade på tempot och hinner se inte mindre än TRE olika hundar som springer lösa intill sina ägare, bedårande. Jag gillar lösa hundar :) Detta ger mig kraft att verkligen accelerera in i mål.
Tittar på klockan för första gången under passet, tiden landade på 47:20. Så nöjd!

Stretchar, promenerar till Tempo och gör en minihandling, går till vagnen och åker hem. Gröt, knäckemackor, frukt och keso ligger nu behagligt i magen. Viken härlig avslutning på en fantastiskt söndag, fullspäckad med aktiviteter.

Bilder från dagens brunch, jag menar Dunch, med underbara Effie, Emil och 2 personer till på Incontro. Kan rekommenderas! Skäms nästan över att berätta att det här är två av fyra tallrikar jag åt upp... Men det var ju faktiskt lunch och middag (Dunch)







5 kommentarer:

  1. Det var modigt, själv skulle jag aldrig i mitt liv våga skriva ned mina tankar under ett löppass! :) Sjukt bra tid, det är ju ganska kuperat där dessutom!

    SvaraRadera
  2. Jo, det var lite utelämnade... MEN, det finns (som tur är) inte utrymme att skriva ner alla tankar under passet. Man kan väl säga att jag utelämnade de värsta svordomarna ;) Och jag skrev inget heller om att jag vid sjuttioelva gånger fick för mig att jag sprungit fel. Tack, jag är sjukt nöjd med den tiden!

    SvaraRadera
  3. :) Jag har sprungit fel flera gånger i Skatås, samt mailat dem om dålig skyltning (inklusive svordomar). ;) Tycker onekligen att det är bättre skyltat nu även om den gröna färgen kanske inte är så tydligen kanske....

    SvaraRadera
  4. Bra sprunget.

    Älskar dina matbilder. ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Daniel! Kul att höra att de uppskattas :)

      Radera